Östersund, 2004. Lördagsnatten glittrar av ögonskugga och nyborstade tänder. Dallrar av förväntningar, som en het väg någon annanstans. Johan Alander har lämnat barndomen i Hammerdal bakom sig. Han är 17 år och karriären som hiphopartist under alteregot Sober börjar ta fart. Krogpubliken framför scenen är alldeles vild. Johan ljuger för personalen och säger att han redan fyllt 18. Baren är öppen och spriten fri för en kaxig hiphopartist på uppgång.

– Vem hade kunnat tro då att allt skulle gå så snett, säger Johan stilla och möter min blick över bordet i ateljén på Gamla tingshuset.

– Enligt mig är alkoholen en av de farligaste drogerna just för att den är så accepterad. Jag gör inte någon skillnad mellan den och andra droger, säger han och fingrar på sin svarta, stickade mössa. Det måste ha tagit ett tag att placera den exakt rätt på huvudet. Ena örat och lite av det blonda håret sticker fram, så där lagom nonchalant att man kan tro att han precis vaknat och slängt på sig den i förbifarten. Stylingen är möjligen det enda som Johan kan kosta på sig att leka lite med i dag. I övrigt har han tagit av sig alla masker, slutat spela olika roller.

– Jag var en mästare på att dölja mitt missbruk. Jag var säkert tio olika personer, en i musikbranschen, en i basketlaget, en i skolan och så vidare. Det kan jag se nu.

Livet lägger snart in en högre växel. Johan flyttar till Stockholm och bildar duon Ismen med Mikael Jutbo. På helgerna uppträder de, på vardagarna gör de musik. Och festen fortsätter, den går som ett segertåg över hela landet. Johan skriver texter om att supa, och slåss. Gruppen blir polisanmäld för att ha kraschat ett hotellrum. Visst känns det i hjärtat när mormor ringer och är besviken, men ruset och bekräftelsen han får på scenen dämpar olustkänslorna. 2008 får Ismen ett helt uppslag i Skandinaviens största hiphopmagasin Kingsize magazine. Det är ungefär då det händer.

– Jag hade levt i förnekelse några år och märkte aldrig när festen förvandlades till något annat. Gränsen är så fin. Men till slut gick det inte längre. Jag hade tappat bort mig själv.

Han återvände till Östersund där han frivilligt skrev in sig på ett behandlingshem. Första tiden blev ensam, inte många av de gamla kompisarna fanns kvar i staden. Johan fick gott om tid till att se sanningen i vitögat. Han pratar om ett vansinne, ett vansinne som inte de andra bandmedlemmarna hade inom sig, och som säkert räddat dem från avgrunden. Det skulle kunna vara shopping, sex eller träning, men hos Johan var det droger.

– Jag har en destruktiv gränslöshet i mig, en missbrukarpersonlighet, där belöningssystemet blir kidnappat. Till slut styr dopaminet och endorfinet mig och inte tvärtom. Det är något jag måste jobba med varje dag nu.

Innan han kom till behandlingshemmet hade han bestämt sig för att sluta med musiken. Den ledde ändå bara det onda saker. Men under avtändningen mådde han så dåligt att han blev tvungen att ta till det som alltid varit hans livlina när livet känts tungt: Han greppade pennan och skrev. Det blev mycket text för han mådde mycket dåligt. Efter ett tag framträdde något annat än bara ord på de vita arken. Orden hade blivit låttexter, och det var bra låttexter. Albumet ”Ingen-väg-ut”, som släpps efter nyår, är alltså helt självbiografiskt. Det där med bindestrecken i titeln är viktigt.

– Det är ett ord, det är min väg. Utan bindestreck blir det något annat och säger inte lika mycket.

Soundet är en blandning mellan singer-songwriter och hiphop. Johan kallar det för sin egen genre: singer-rapwriter. Han lyssnade väldigt mycket på Bob Dylan, Håkan Hellström och The Streets medan han spelade in skivan och det märks. Ljudlandskapet som omger hans sång är gitarr- och munspelsbaserat, skapat av Petter Théland. Abir El Farran står för stämsången.

– Jag kände att jag ville göra något helt unikt och jag tror att man faktiskt kan göra något nyskapande om man går till dit man själv vill och inte bryr sig så mycket om vad publiken vill ha. Skivan blev precis som jag ville att den skulle bli.

Förra veckan kom första smakprovet ”Tjena syrran”, ett personligt brev till hans egen syster. Om saknad, stolthet och tacksamhet. Videon är inspelad i barndomens Hammerdal och består av autentiska filmklipp från syskonens uppväxt blandat med dagens version av Johan. I roddbåt på sjön, längs skogsvägarna som omger byn, iklädd skogshuggarskjorta och gröna militärbrallor. Johan säger att han förändrats mycket på de här två åren.

– Jag var livrädd för lugnet förut. Det är jag inte längre. Jag promenerar otroligt mycket. Går runt och filosoferar.

Säger Johan och ler lite. Han drar upp dragkedjan på jackan innan hörlurarna åker på över den där svarta mössan. Sedan går han. Sin väg.